YOGINI

Idag har jag träffat B och vi bestämde att fortsätta med "self practice" en gång i veckan ihop.

Förmodligen blir det måndagar.

Bra.

Söndagar i Köpenhamn.

Jag behöver såldes enbart träna ensam 2-4 gånger i veckan.

Det ska jag nog klara!

Huuuura!

Namaste!

Följnade hittade jag på en blogg som heter Sweatybrain och som jag tyckte var riktigt roligt:

Just want to share an amusing interaction that I had the other day with my friend dave.

me: I’m tired. Got up at 4:30 again this morning to practice yoga.

Dave: where do you practice?

me: midtown. sort of near Bryant park.

Dave: so what exactly do you do at 4:30 in the morning. Is there a class that you go to? Like vampire yoga?

me: No. I just go there and do my own thing.

Dave: so why don’t you practice at home? is there like special equipment that you use?

me: no, you just need a yoga mat. and you don’t even really need that.

Dave: so, what you are telling me is that you commute an hour a day just to use their floor?

me: uh, i guess.

Dave: then you deserve to be tired.

(end interaction)

Det är just det som är så märkligt tycker jag. Att stiga upp mitt i natten för att ta sig till en yoga shala för att yoga är oftast inga problem....men att stiga upp och yoga hemma känns ibland helt omöjligt...och jag verkar inte vara ensam om att tycka så. Det verkar också som många yogi(ni)s förstår varandra vad gäller att träna hemma vs i en yoga shala....kampen man kämpar med sig själv vid hemmaträningen.

Namaste!

Ingen träning idag. Behövde sova. Det är full fart nu dagarna innan jul vare sig jag vill eller inte.

Nya tag i morgon.

Det ska bli en utmaning att se hur min yoga ska hållas igång nu när M inte är kvar.

Några mål som jag har satt för mig själv inför år 2007 är:

Klara av att gå ner från stående samt komma upp ur Dhanurasana till stående.
Minst två morgonpass ensam hemma där jag gör hela första serien varje gång
Vet inte om jag kan sätta upp Marichyasana D som ett mål....där bestämmer nog kroppen mer än min vilja...tror jag.
Hoppa igenom utan svårighet till sittande från Adho Mukha Svanasana.
Studera Patanjalis Yoga Sutras
Deltaga på minst 4-6 yoga workshops
Deltaga på ett längre yoga retreat
Det skulle vara kul om jag även klarade av att Urdhva Dandasana


Namaste!

Jag känner mig tom på energi. Det enda jag vill göra just nu är bara att sova, sova och sova. Det är likadant varje år.

Så länge jag hade fullt upp med roliga saker i höstas hade jag inte tid att ägna en tanke åt mörket och den psykiska tröttheten.

Likaså lät jag aldrig mitt jobb komma mig in på livet.
Jag kom i tid till jobbet och gick i tid.
Punkt slut.
Jag mådde bra och var glad.

Nu när alla mina sidoprojekt är slutförda är jag tillbaka i ekkorhjulet och jag gillar det inte.

Jag gillar till exempel inte att jobbet är det sista jag tänker på innan jag ska somna. Jag gillar inte att jag tillåter det stressa upp mig och få mig att känna mig trött och sliten.

Jag måste helt enkelt ta tag i mina sidoprojekt igen och sparka igång dem i januari. Inga men längre, inga men. Bara fixa det så att jag överlever och känner mig glad och levande.

Jag måste också se över andra utbildningar som jag vill gå så att jag kan fortsätta i den riktningen i livet som jag har påbörjat under detta året.

Jag lever bara en gång!

Jag ansvarar för mitt liv.

Jag är viktigast i mitt liv!

Jag är bra som jag är och jag kan!

Jag styr över mitt liv!


Namaste!

Det har varit svårt att komma åt min blogg de senaste dagarna p.g.a. systemfel för blogg.se därav utebliven uppdatering.

Så istället har jag njutit av en helt fantastiskt bra bok som jag varmt kan rekommendera att läsas under julledigheten "Tillsammans är man mindre ensam" av Anna Gavalda.

Jag har levt tillsammans med huvudpersonerna i boken och jag har längtat till varje ledig stund när jag har haft möjlighet att få läsa några rader till. Boken har t.o.m. fått mig att börja spontangråta och det har bara hänt en gång tidigare i vuxenålder och det var av Sigge Eklunds bok "Det är 1988 och det har precis börjat snöa".

Jag kan även lova att "Tillsammans är man mindre ensam" är en fantastisk julklapp!

Jag har förstås även njutit av mitt vardagslyxté: Yogi Tea.

Mmmm téet är så gott.

På varje tepåse finns också en liten affirmation och alla är så vackra, några exempel:

"Be proud of who you are"

"Let your heart guide you"

eller fundera på denna "The mind is given to you, you are not given to the mind"

Den sista talar väldigt mycket till oss yogi(ni)s!


Namaste!

Aha!

I knew it!

Det är fullmåne idag!

Alltså ok att jag inte tränade!

Aha kroppen kanske visste.

Både full- och nymåne är officiella vilodagar för yogi(ni)s inom Ashtanga yoga traditionen. 

Jag trodde det var fullmåne imorgon då M sa informerade mig i torsdags att vi inte ska träna ihop imorgon, tisdag, p.g.a. fullmåne. Men det var fullmåne idag! 4:e december. Sista för i år. 

Varför ska man inte träna yoga på full- och nymåne?
I största allmänhet gäller detta mest för de som tränar Ashtanga yoga (jag vet inte vad som gäller övriga yogaformer) regelbundet och inte de som tränar en gång ibland. 

Anledning är att som det mesta på vår jord består människan av ca 70 % vatten, vilket innebär att vi påverkas av månens cykler.

Månens faser avgörs av månens relativa position gentemot solen. Fullmåne förekommer när solen och månen stor mitt emot varandra och nymåne när de är i anslutning till varandra. 

Både solen och måne utövar någon form av dragningskraft på jorden.

Energiflöden uppkommer tack vare solens och månens relativa positioner till varandra samt deras dragningskraft på jorden. Dessa energiflöden kan jämföras med våra andningscykler. 

Fullmånens energi korresponderar med slutet av en inandning när kraften av prana är som starkast. Detta är en expansiv, uppåtgående kraft som får oss att känna oss fyllda av energi men också känslosamma och inte alltid så stabila. Under fullmåne tenderar vi att vara mer egensinniga, starka och envisa.

Energin från nymånen kan jämföras med slutet av en utandning när kraften av apana är som störst. Apana är en ihopdragande, nedåtgående kraft som får oss att känna oss lugna och stabila men tunga och obenägna till fysisks ansträgning.

Att praktisera Ashtanga yoga över tiden får oss mer i samklang med naturens cykler och krafter. Att observera måndagar är ett sätt att erkänna och hedra naturens rytm så att vi kan leva mer i harmoni med den.

Det sägs också att tränar man under full- och nymåne (d.v.s. om man tränar yoga regelbundet) tenderar man att lättare skada sig än annars.

Därför anses det också bra att respektera dessa dagar och inte praktisera. 

Jag har tittat på fullmånen idag (molnfri himmel) och den är bara så otroligt vacker!  

Namaste!

Innan yogaklassen börjar man med följande inledningsmantra för att finna ro och fokus i kroppen på vad komma skall:

Patanjali föddes som Adisheshas, eller den tusenhövdade ormens inkarnation. Han föddes som människa och fick namnet Patanjali, men hans huvud förble v Adisheshas skräckinjagande tusenhövdade ormhuvudet.

Namaste!

Jag har igen beställt yogaböcker. Denna gång lyckades jag faktiskt glömma vad jag hade beställt...hahhaa! Men jag blev jätteglad när jag öppnade bokpaketet från Yogamatters.com. Där i låg bland annat "The heart of yoga" av T.K.V. Desikachar och "The Key Muscles of Hatha Yoga" av Ray Long och Chris Macivor. Den sist nämnde känns jätterolig och spännande att läsa. Anatomy och muskler (finns säkert ett finare ord för detta) vill jag lära mig mycket mer om. Detta blir nog kvälls- och jullektyr!

Jag kan varmt rekommendera att handla hos Yogamatters.com. Proffsig och hjälpsam kundservice, bra utbud av produkter och väldigt snabb leverans. Jag har bara goda erfarenheter av dem!

1. Första steget i Ashtanga yoga är att delta i ledda klasser med en yogalärare som instruera varje steg du ska ta. En självklarhet eftersom man i början varken kan eller vet hur eller vad man ska göra.
2. Mysore Style (döpt efter byn där Sri Pattabhi Jois bor) är nästa nivå. Under en Mysore klass tränar en grupp yogis/yoginis Ashtanga yoga i enlighet med sin individuella nivån. Läraren finns där för assistans, justeringar och stöd samt coaching.
3. Tredje nivån är självständig träning utan lärare. Denna nivå kräver mer självdisciplin, entusiasm, självkontroll, energi samt glädje!

Eftersom jag inte har någon Ashtanga yoga shala att gå till i Malmö/Lund-trakten kämpar jag med tredje nivån. Förvisso försöker jag delta i Mysore klasser men det blir max en gång i veckan i Köpenhamn. Eftersom jag tycker tredje nivån är svår försöker jag träna så ofta jag kan tillsammans med mina yogavänner – det blir ett mellanting mellan nivå 2 och 3. Vi tränar ihop men utan lärare.

Jag gillar att deltaga i ledda klasser ibland då yogaläraren kan vi dessa tillfällen ge råd, instruktioner och tips som ofta är svåra att förmedla vid t.ex. en Mysore klass. Jag har lärt mig mycket av att deltaga i en ledd klass då och då. Självfallet

Vad gäller egen träning utan lärare så är det en enorm utmaning för mig att hålla mig motiverande under ett helt eget träningspass. Att lära sig själv disciplin är som att lära sig en utmanade asana.

Går detta att applicera på t.ex. arbetslivet?
 

1. Först går vi skolan och på universitet där en lärare undervisar oss
2. På jobbet får vi ökat ansvarsområde allteftersom vi blir mer erfarna. Vi arbetar ensam och i grupp med arbetsuppgifter som vi själva får fastställa och genomföra efter bästa förmåga där vår chef coachar oss framåt.
3. Att arbeta självständigt? Denna nivån är, liksom i min yoga träning, den största utmaningen för mig. Jag vill finna modet att ta språnget att bli min egen, att få skapa min egen livsstil, att få forma mitt eget jobb. Jag ska bara våga...!

De asanas vi avskyr finns där för att för självfallet öppna upp kroppen (minska obalansen, förbättra styrka och öka flexibiliteten i kroppen) men framförallt för att öka medvetenheten och förståelse om oss själva. Till exempel sitter många av oss västerlänningar lutade framåt över våra datorer hela dagarna och således blir ofta bakåtböjningar tuffa för oss men det är precis dessa asanas och övningar vi just behöver!
I mitt tidagare inlägg skrev jag om hur Garbha Pindasna har lärt mig hantera smärta, Sirsasana lärt mig hantera mina rädslor och att Marichyasna D, Parivritta Parsvakonasana och bakåtböjningar ska hjälpa mig minska obalansen i min kropp men framförallt lära mig ha tålamod och att inte ge upp för lätt (och att det inte finns några genväger eller att någon annan kan göra det åt mig...). 

Jag tror helt enkelt dessa ställningar, som vi tycker minst om, är de mest värdefulla för oss!

Ta vara på dessa asanas!

Här är några råd som jag tror kan hjälpa när man står inför de mest utmanade asanas och som har hjälpt mig:

1. Identifiera vad som förorsaka obehaget
Vad är det som gör att du avskyr denna ställning? Detta är nyckeln till att komma underfund med hur du ska förbättra och utveckla just denna specifika asana.

En vanlig orsak är fysiskt obehag eller smärta. 
När jag var helt ny till yoga tyckte jag till exempel att Halasan var väldigt fysiskt obehaglig att utföra eftersom den fick mig att känna mig väldigt klaustrofobik i ställningen. Lösningen för mig var att gradvis komma in i Halasana, d.v.s. jag började med att bara ha fötterna ovanför huvudet (kroppen fick en 45-graidg ställning) och allt eftersom jag utövade fler och fler yogapass kunde jag sakta utan känna stress eller klaustrofobik placera fötterna på golvet bakom huvudet.

En annan orsak till att inte tycka om en asana är smärta. Smärta kommer i många fall att alltid finnas där när man utstätter sig för en ny ställning men det finns skillnad på smärta och smärta. Jag vill därför göra alla uppmärksam på att när smärtan går blir väldigt skarp indikerar detta på att du bör omgående ta ett steg tillbaka och konsultera med din lärare och doktor innan du går vidare i denna specifiak asana.

Rädsla är en anna orsak. Rädsla att t.ex. ramla på ansikte när man står på händer. Eller som i mitt fall rädsla att stå på huvudet, d.v.s. att utsätta kropp och sinne för något som man aldrig tidigare har gjort och som man aldrig gör normalt.

Ytterligare exempel på en orsak kan vara blygsel eller förlägenhet att man till exempel inte är stark eller vig nog att utföra en viss asana och således tycker man inte om den asana. Eller att man sak ramla inför en hel klass i en viss asana, vilket kan framkalla blygsel och förlägenhet. 

First när man har kommit fram till vad orsaken är kan man börja använda sig av olika övning som riktar sig till hitta en lösning för att klara av och finna frid för en viss asana samt att utveckla sin personlighet och sitt yogapass. 

2. Använda hjälpmedel och olika variationer av ställningen
Inom Ashtanga yoga är många helt emot att använda sig av olika hjälpmedel. Personligen tror jag det är viktigt att ta saker och ting steg vis. Försöker man besegra en asana i ett enda steg är man dömd att misslyckas.

Jag har till exempel haft svårigheter med Trianga Mukhaikapada Paschimottanasana och i början tog jag hjälp av motsatt hand till det böjda benet för att hålla mig uppe så att jag inte skulle ramla. Nu kan jag sitta upprätt utan extra stödet av handen men när jag praktiserar för en lärare hjälper läraren mig forftarande att komma bättre, längre och djupare i ställningen.

3. Öva, öva, öva...
"Nothing will be done at all if we waited until we could do it so well that no one could find fault with it." Cardinal Newman 

4. Skapa en stödjande sekvens
Ett exempel på en stödjande sekvens som jag använder mig är att utföra olika variationer och förenklingar av Parivritta Parsvakonasana innan jag gör den fullt ut. Jag försöker "värma upp" ryggen och hitta mina bandhas för att på såvis komma djupare i Parivritta Parsvakonasana när jag väl utför den så fullt ut jag kan.

5. Be om hjälp
Ta hjälp av din lärare. Din lärare kan guidade dig igenom din asana och förklara hur du kan använda dina bandhas och andning för att bättre förstå ställningen du har mindre lätt för att utföra.

6. Ta hjälp av en vän
Att träna med en vän kan skapa en avslappand och informell atmosfär som gör hela upplevelsen lättare och roligare. Att också ha stöd från en yogavän kan uppmuntra dig att våga lite mer än vanligt!

7. Lek, ha skoj!
Ta det inte så allvarligt. Var nyfiken. Acceptera dig för den du är och den kropp du har. En positiv och nyfiken inställning till en ställning och din träning kan ha stor effekt och verkan för din utveckling. Ha snarare som mål att finna frid i den asana som du avskyr snarare än att kämpa för att besgra den.

Jag måste själv jobba mer med sista punkten samt självfallet punkt 3, 5 och 6.

Namaste!

Vissa asanas inom ashtanga yoga gillar jag mindre än andra, vilket i och för sig är förståeligt då dessa asanas är oftas svåra, eller i ögonblicket just nu omöjliga, för mig att utföra.

När jag var i Indien tidigare i år har jag ett starkt minne av att jag säger till Lino Miele när han kommer för att assistera mig i Garbha Pindasana (med att dra mina armarna igenom lotusställningen) att jag hatar denna ställning. (Jag tror han skrattade med mig i ett vänligt och förståeligt sätt.) Hata är ett starkt ord men jag kände det just då. Jag fick (och får fortfarande) alltid stora blåmärken (har lätt för att få blåmärken) på armbågarna eller precis ovanför armbågarna eftersom jag ännu inte kan dra armarna igenom lotusställningen fullt ut. Det gjorde fruktansvärt ont på armarna när jag var i Indien och således sa hela min kropp och medvetande NEEEEJ till denna ställning när det var dags för den.

Idag 10 månader senare tycker jag Garbha Pindasana kan vara riktigt rolig att genomföra och jag kan oftast slappna av i den även om jag fortfarande inte får igenom armarna helt och hållet (och nu kommer nästan aldrig någon och assisterar mig..fast det är ju väldigt sällan jag tränar för någon lärare). Jag får fortfrande blåmärken men jag har hittat glädjen i ställningen. Det tar sin tid helt enkelt med varje asana.

En annan asana som jag har tyckte mindre om att utföra tidigare var Sirsasana. Inte så mycket för att den gjorde ont att göra eller var speciellt svår utan för min RÄDSLA. Rädslan att stå upp och ner. Rädslan att tappa kontrollen. Rädslan att helt enkelt låta kroppen vara i en ovanlig ställning och position. Idag, efter månader av trogen träning att utföra Sirsasana (övat mot vägg, med kuddar runt omkring, mot en säng, utan någonting som skydd samt ramlat ett antal gånger på hårt golv...) står jag nu på huvudet utan problem! Galet men sant!

När jag började kunna stå på huvudet utan problem skapade jag (vilket jag fortfarande gör än idag) en mentalbild i huvudet av hur jag står på huvudet  rakt och balanserat innan jag reser mig upp i ställning. Denna lilla förberedelse har hjälpt mig mycket. Likaså är jag noga med att efter varje huvudstående ge mig mycket beröm efteråt. I början kunde jag till exempel bara stå upp i ett par andetag men jag var ändå noga med att berömma mig för dessa andetag, om så det bara vara ett par. Idag fokuserar jag mer på att dels stå längre i Sirsasana utan att bli trött dels kunna att gå ner från den i en långsam och kontrollerad manöver. Var jag än befinner mig i min utveckling i denna ställning är jag noga med att ge mig beröm efteråt, hur den än blev utförd! Om jag så bara står ett andetag så ger jag mig själv beröm att jag åtminstonde gjorde ställningen! Det viktiga för mig med Sirsasana är att inte låta rädslan ta över igen!

Än en gång har en asana gått från mindre roligt till att bli rolig att utföra och som jag faktiskt ser framemot att få genomföra i varje yogapass!

Framför mig nu är primärt Marichyasana D, Parivritta Parsvakonasana (som ni säkert förstått på tidigare inlägg) och mina bakåtböjningar. Egentligen tycker jag inte illa om Marichyasana D, Parivritta Parsvakonasana eller bakåtböjningarna heller men jag är otålig och vill klara av att genomföra dem utan problem, NU! Så jag tror dessa asanas finns här för att lära mig tålamod och att inte ge upp vid mottgång medan Garba Pindasana och Sirsasana har lärt mig att hantera viss form av smärta samt mina rädslor.

Yoga är fantastiskt!

Namaste!