Varje asana finns här för att lära mig något om mig själv!
Vissa asanas inom ashtanga yoga gillar jag mindre än andra, vilket i och för sig är förståeligt då dessa asanas är oftas svåra, eller i ögonblicket just nu omöjliga, för mig att utföra.
När jag var i Indien tidigare i år har jag ett starkt minne av att jag säger till Lino Miele när han kommer för att assistera mig i Garbha Pindasana (med att dra mina armarna igenom lotusställningen) att jag hatar denna ställning. (Jag tror han skrattade med mig i ett vänligt och förståeligt sätt.) Hata är ett starkt ord men jag kände det just då. Jag fick (och får fortfarande) alltid stora blåmärken (har lätt för att få blåmärken) på armbågarna eller precis ovanför armbågarna eftersom jag ännu inte kan dra armarna igenom lotusställningen fullt ut. Det gjorde fruktansvärt ont på armarna när jag var i Indien och således sa hela min kropp och medvetande NEEEEJ till denna ställning när det var dags för den.
Idag 10 månader senare tycker jag Garbha Pindasana kan vara riktigt rolig att genomföra och jag kan oftast slappna av i den även om jag fortfarande inte får igenom armarna helt och hållet (och nu kommer nästan aldrig någon och assisterar mig..fast det är ju väldigt sällan jag tränar för någon lärare). Jag får fortfrande blåmärken men jag har hittat glädjen i ställningen. Det tar sin tid helt enkelt med varje asana.
En annan asana som jag har tyckte mindre om att utföra tidigare var Sirsasana. Inte så mycket för att den gjorde ont att göra eller var speciellt svår utan för min RÄDSLA. Rädslan att stå upp och ner. Rädslan att tappa kontrollen. Rädslan att helt enkelt låta kroppen vara i en ovanlig ställning och position. Idag, efter månader av trogen träning att utföra Sirsasana (övat mot vägg, med kuddar runt omkring, mot en säng, utan någonting som skydd samt ramlat ett antal gånger på hårt golv...) står jag nu på huvudet utan problem! Galet men sant!
När jag började kunna stå på huvudet utan problem skapade jag (vilket jag fortfarande gör än idag) en mentalbild i huvudet av hur jag står på huvudet rakt och balanserat innan jag reser mig upp i ställning. Denna lilla förberedelse har hjälpt mig mycket. Likaså är jag noga med att efter varje huvudstående ge mig mycket beröm efteråt. I början kunde jag till exempel bara stå upp i ett par andetag men jag var ändå noga med att berömma mig för dessa andetag, om så det bara vara ett par. Idag fokuserar jag mer på att dels stå längre i Sirsasana utan att bli trött dels kunna att gå ner från den i en långsam och kontrollerad manöver. Var jag än befinner mig i min utveckling i denna ställning är jag noga med att ge mig beröm efteråt, hur den än blev utförd! Om jag så bara står ett andetag så ger jag mig själv beröm att jag åtminstonde gjorde ställningen! Det viktiga för mig med Sirsasana är att inte låta rädslan ta över igen!
Än en gång har en asana gått från mindre roligt till att bli rolig att utföra och som jag faktiskt ser framemot att få genomföra i varje yogapass!
Framför mig nu är primärt Marichyasana D, Parivritta Parsvakonasana (som ni säkert förstått på tidigare inlägg) och mina bakåtböjningar. Egentligen tycker jag inte illa om Marichyasana D, Parivritta Parsvakonasana eller bakåtböjningarna heller men jag är otålig och vill klara av att genomföra dem utan problem, NU! Så jag tror dessa asanas finns här för att lära mig tålamod och att inte ge upp vid mottgång medan Garba Pindasana och Sirsasana har lärt mig att hantera viss form av smärta samt mina rädslor.
Yoga är fantastiskt!
Namaste!
