YOGINI

Spa-dagen var underbar i lördags! Jag behövde den verkligen! Personalen hade lyckats "slarva" bort min ena bokning. Övertrött och slutkörd som jag är från jobbet de senaste veckorna blev jag förtvivlad eftersom jag verkligen behövde dessa behandlingar. Jag hade sett emot behandlingarna i veckor och de var bokad för över ett halvår sedan. Hur lyckas de slarva bort en behandling? Efter mycket om och men fick jag tillslut samtliga behandlingar och lite till! Heja Maria som äger Hälsa & Helhet som vet vad bra service är! Hennes anställda hade ingen aaaaaaaaning! Hon räddade helt klart sitautionen.

Söndagen (idag) har varit helt fantastiskt skön och avslappande precis som en söndag ska vara!

Jag har bland annat tränat för Susanna och Jens som har Mysore sista söndagen i varje månad. Det blev ett bra pass! Susanna sa att det syns att jag yogar regelbundet hemma. Kul! Vi la fokus på mina bakåtböjningar under passet. Jag tränar alldeles för lite på dessa hemma. Susanna sa också att jag behöver komma oftar till dem för att utvecklas i min yoga, speciellt för mina bakåtböjningar. Åhhhh I wish, I wish jag kunde träna hos dem minimum en gång i veckan men deras tider för Mysore funkar inte för mig i dagsläget. Tyvärr. Suck.

Bilder hämtade från www.astanga.dk

Jag hoppas jag kan träna två mornar hos M nästa vecka....!

Namaste!

P.S Det blev ett besök på Louisana idag! Lagom dos av kultur! Mysigt!

I måndags damp det ner härlig lektyr på dörrmattan:

Idag blev jag lite nedstämd precis innan yogapasset då M annonserade att hon ska flytta till en annan stad i Sverige. Det är så otroligt fantastiskt härligt att kunna åka hem till henne en morgon i veckan där vi, M, B och jag, tränar tillsammans. Det känns bättre nu men ibland är det jobbigt att hantera förändring, om än så liten. Men för mig är detta stort, just i detta ögonblick i alla fall, för jag har varit så glad och lycklig för att jag äntligen (efter flera år) funnit en liten ashtanga community i Lund/Malmö. 

Oh well, jag är glad för tiden som har varit och tiden som återstår med M. Jag ska försöka lära mig så mycket som möjligt av henne tills det är dags för henne att färdas mot nya äventyr. B och jag ska nog fen bra morgonträningar ihop framöver.

Jag hade ett samtal med B ikväll om min yoga. Det märks tydligt att jag är totalt okoncentrerad när jag kommer till de sittande asanas. Men jag känner mig så otroligt trött och omotiverad och vill bara därifrån. Ja, jag vet, helt fel inställning men jag tror det är en fas som jag är i just nu och som jag bara måste kämpa mig igenom. Det kommer att släppa en dag. Glädjande är att de stående asanas flyter helt obehindrat fram (d.v.s. jag kan fokusera på här och nu när jag genomför dem)!

I morse fick jag verkligen KÄMPA för att komma upp. Jag hade ingen som helst lust. Men upp och iväg kom jag! Yogapasset blev segt och långsamt efter de stående. Glömde sirsasana igen för jag att antaligen vill bli klar så fort som möjligt. 

Samtidigt tycker jag ju det är väldigt skönt och givande att göra min yoga. Så mitt trötthet och omotiviation går liksom inte ihop med att jag blir glad av yogan...

Oh, det löser sig...

Skam den som ger sig!

Namaste!  

P.S Imorgon ska jag få massage! Jippi!

Idag var jag öm i benen efter gårdagens yogapass. Det tog en stund innan mina ”hamstrings” kändes varma och flexibla. Jag tränade inte i morse…höstmörkret är inte till min fördel…men efter jobbet blev det ett hemmapass. Jag kom, för att vara jag, djupt i parivritta parsvakonasana…det kändes skönt. Likaså kändes det som jag fick en bra vridning i marichyasana c…högra höften pratade med mig under marichyasan c..någonting händer där…

Jag är glad att jag börjar få mer och mer en hemmarutin och att jag inte tycker det är så otroligt jobbigt att träna själv utan tycker oftast det är roligt. Visst på morgonen är jag oftast väldigt, väldigt trött men tröttheten har för det mesta att göra med hur mycket jag har på jobbet samt så är ju inte hösten eller vintern mina årstider. Jag är glad att jag har skaffat en energilampa!

Namaste!

Bortbjuden på middag igår kväll men jag var chaffis så det blev ingen alkohol för min del och vi kom hem relativt tidigt. Trots det försov jag mig i morse...

Så det blev ingen tur till Köpenhamn men jag genomförde ett bra yogapass hemma med min sambos hjälp. Han fick assistera mig i samtliga asanas som jag vanligtivs får hjälp med när jag är hos mina yogalärare. Sambon är bra på assistera och lär sig snabbt av mina instruktioner! Hm..kanske ska väcka honom när jag är uppe och tränar tidigt, tidigt på vardags morgonen så att jag får hjälp då också...

Jag känner mig nöjd med dagens pass trots att Marichyasana D aldrig verkar ge med sig....tålamod jag vet!!! En dag kommer kroppen vara mogen men jag är så otålig..

I övrigt drömmer jag om yogaretreats...

Namaste!

Det är tufft för mig att ensam träna på morgonen hemma för jag känner mig väldigt, väldigt trött. Jag kom upp i morse men sen tog det stop...några solhälsningar sen fick jag gå och lägga mig igen.

Jag ska försöka att lägga mig tidigare idag så kanske det går lättare imorgon.

Namaste!

P.S längtar till min nästa träning i Köpenhamn för en lärare!

De asanas vi avskyr finns där för att för självfallet öppna upp kroppen (minska obalansen, förbättra styrka och öka flexibiliteten i kroppen) men framförallt för att öka medvetenheten och förståelse om oss själva. Till exempel sitter många av oss västerlänningar lutade framåt över våra datorer hela dagarna och således blir ofta bakåtböjningar tuffa för oss men det är precis dessa asanas och övningar vi just behöver!
I mitt tidagare inlägg skrev jag om hur Garbha Pindasna har lärt mig hantera smärta, Sirsasana lärt mig hantera mina rädslor och att Marichyasna D, Parivritta Parsvakonasana och bakåtböjningar ska hjälpa mig minska obalansen i min kropp men framförallt lära mig ha tålamod och att inte ge upp för lätt (och att det inte finns några genväger eller att någon annan kan göra det åt mig...). 

Jag tror helt enkelt dessa ställningar, som vi tycker minst om, är de mest värdefulla för oss!

Ta vara på dessa asanas!

Här är några råd som jag tror kan hjälpa när man står inför de mest utmanade asanas och som har hjälpt mig:

1. Identifiera vad som förorsaka obehaget
Vad är det som gör att du avskyr denna ställning? Detta är nyckeln till att komma underfund med hur du ska förbättra och utveckla just denna specifika asana.

En vanlig orsak är fysiskt obehag eller smärta. 
När jag var helt ny till yoga tyckte jag till exempel att Halasan var väldigt fysiskt obehaglig att utföra eftersom den fick mig att känna mig väldigt klaustrofobik i ställningen. Lösningen för mig var att gradvis komma in i Halasana, d.v.s. jag började med att bara ha fötterna ovanför huvudet (kroppen fick en 45-graidg ställning) och allt eftersom jag utövade fler och fler yogapass kunde jag sakta utan känna stress eller klaustrofobik placera fötterna på golvet bakom huvudet.

En annan orsak till att inte tycka om en asana är smärta. Smärta kommer i många fall att alltid finnas där när man utstätter sig för en ny ställning men det finns skillnad på smärta och smärta. Jag vill därför göra alla uppmärksam på att när smärtan går blir väldigt skarp indikerar detta på att du bör omgående ta ett steg tillbaka och konsultera med din lärare och doktor innan du går vidare i denna specifiak asana.

Rädsla är en anna orsak. Rädsla att t.ex. ramla på ansikte när man står på händer. Eller som i mitt fall rädsla att stå på huvudet, d.v.s. att utsätta kropp och sinne för något som man aldrig tidigare har gjort och som man aldrig gör normalt.

Ytterligare exempel på en orsak kan vara blygsel eller förlägenhet att man till exempel inte är stark eller vig nog att utföra en viss asana och således tycker man inte om den asana. Eller att man sak ramla inför en hel klass i en viss asana, vilket kan framkalla blygsel och förlägenhet. 

First när man har kommit fram till vad orsaken är kan man börja använda sig av olika övning som riktar sig till hitta en lösning för att klara av och finna frid för en viss asana samt att utveckla sin personlighet och sitt yogapass. 

2. Använda hjälpmedel och olika variationer av ställningen
Inom Ashtanga yoga är många helt emot att använda sig av olika hjälpmedel. Personligen tror jag det är viktigt att ta saker och ting steg vis. Försöker man besegra en asana i ett enda steg är man dömd att misslyckas.

Jag har till exempel haft svårigheter med Trianga Mukhaikapada Paschimottanasana och i början tog jag hjälp av motsatt hand till det böjda benet för att hålla mig uppe så att jag inte skulle ramla. Nu kan jag sitta upprätt utan extra stödet av handen men när jag praktiserar för en lärare hjälper läraren mig forftarande att komma bättre, längre och djupare i ställningen.

3. Öva, öva, öva...
"Nothing will be done at all if we waited until we could do it so well that no one could find fault with it." Cardinal Newman 

4. Skapa en stödjande sekvens
Ett exempel på en stödjande sekvens som jag använder mig är att utföra olika variationer och förenklingar av Parivritta Parsvakonasana innan jag gör den fullt ut. Jag försöker "värma upp" ryggen och hitta mina bandhas för att på såvis komma djupare i Parivritta Parsvakonasana när jag väl utför den så fullt ut jag kan.

5. Be om hjälp
Ta hjälp av din lärare. Din lärare kan guidade dig igenom din asana och förklara hur du kan använda dina bandhas och andning för att bättre förstå ställningen du har mindre lätt för att utföra.

6. Ta hjälp av en vän
Att träna med en vän kan skapa en avslappand och informell atmosfär som gör hela upplevelsen lättare och roligare. Att också ha stöd från en yogavän kan uppmuntra dig att våga lite mer än vanligt!

7. Lek, ha skoj!
Ta det inte så allvarligt. Var nyfiken. Acceptera dig för den du är och den kropp du har. En positiv och nyfiken inställning till en ställning och din träning kan ha stor effekt och verkan för din utveckling. Ha snarare som mål att finna frid i den asana som du avskyr snarare än att kämpa för att besgra den.

Jag måste själv jobba mer med sista punkten samt självfallet punkt 3, 5 och 6.

Namaste!

Vissa asanas inom ashtanga yoga gillar jag mindre än andra, vilket i och för sig är förståeligt då dessa asanas är oftas svåra, eller i ögonblicket just nu omöjliga, för mig att utföra.

När jag var i Indien tidigare i år har jag ett starkt minne av att jag säger till Lino Miele när han kommer för att assistera mig i Garbha Pindasana (med att dra mina armarna igenom lotusställningen) att jag hatar denna ställning. (Jag tror han skrattade med mig i ett vänligt och förståeligt sätt.) Hata är ett starkt ord men jag kände det just då. Jag fick (och får fortfarande) alltid stora blåmärken (har lätt för att få blåmärken) på armbågarna eller precis ovanför armbågarna eftersom jag ännu inte kan dra armarna igenom lotusställningen fullt ut. Det gjorde fruktansvärt ont på armarna när jag var i Indien och således sa hela min kropp och medvetande NEEEEJ till denna ställning när det var dags för den.

Idag 10 månader senare tycker jag Garbha Pindasana kan vara riktigt rolig att genomföra och jag kan oftast slappna av i den även om jag fortfarande inte får igenom armarna helt och hållet (och nu kommer nästan aldrig någon och assisterar mig..fast det är ju väldigt sällan jag tränar för någon lärare). Jag får fortfrande blåmärken men jag har hittat glädjen i ställningen. Det tar sin tid helt enkelt med varje asana.

En annan asana som jag har tyckte mindre om att utföra tidigare var Sirsasana. Inte så mycket för att den gjorde ont att göra eller var speciellt svår utan för min RÄDSLA. Rädslan att stå upp och ner. Rädslan att tappa kontrollen. Rädslan att helt enkelt låta kroppen vara i en ovanlig ställning och position. Idag, efter månader av trogen träning att utföra Sirsasana (övat mot vägg, med kuddar runt omkring, mot en säng, utan någonting som skydd samt ramlat ett antal gånger på hårt golv...) står jag nu på huvudet utan problem! Galet men sant!

När jag började kunna stå på huvudet utan problem skapade jag (vilket jag fortfarande gör än idag) en mentalbild i huvudet av hur jag står på huvudet  rakt och balanserat innan jag reser mig upp i ställning. Denna lilla förberedelse har hjälpt mig mycket. Likaså är jag noga med att efter varje huvudstående ge mig mycket beröm efteråt. I början kunde jag till exempel bara stå upp i ett par andetag men jag var ändå noga med att berömma mig för dessa andetag, om så det bara vara ett par. Idag fokuserar jag mer på att dels stå längre i Sirsasana utan att bli trött dels kunna att gå ner från den i en långsam och kontrollerad manöver. Var jag än befinner mig i min utveckling i denna ställning är jag noga med att ge mig beröm efteråt, hur den än blev utförd! Om jag så bara står ett andetag så ger jag mig själv beröm att jag åtminstonde gjorde ställningen! Det viktiga för mig med Sirsasana är att inte låta rädslan ta över igen!

Än en gång har en asana gått från mindre roligt till att bli rolig att utföra och som jag faktiskt ser framemot att få genomföra i varje yogapass!

Framför mig nu är primärt Marichyasana D, Parivritta Parsvakonasana (som ni säkert förstått på tidigare inlägg) och mina bakåtböjningar. Egentligen tycker jag inte illa om Marichyasana D, Parivritta Parsvakonasana eller bakåtböjningarna heller men jag är otålig och vill klara av att genomföra dem utan problem, NU! Så jag tror dessa asanas finns här för att lära mig tålamod och att inte ge upp vid mottgång medan Garba Pindasana och Sirsasana har lärt mig att hantera viss form av smärta samt mina rädslor.

Yoga är fantastiskt!

Namaste!

Idag var jag hos Yogamudra och tränade. Det gick sådär. Jag kände mig och känner mig faktiskt fortfarande jättetrött. Jag antar att det tar på kropp och själ att jag har dragit upp tempot ett par steg de senaste två veckorna så jag måste vara snäll mot mig själv. Huvudsaken är ju att jag tränar regelbundet så kommer ju resten..

Marichasana D går inte så bra...som vanligt....Förstår inte hur jag någonsin ska klara denna. Likaså är ju Parivritta Parsvakonasana tuff för mig. Vridningarna i ryggen vill inte och min höften känns stel och tung för att vilja öppna upp sig och förenkla ställningarna. Ja, ja tålamod...

Jag glömmer ibland att tänka på vad jag kan klara av...jämfört med ett år sedan så kan jag ju stå på huvudet utan problem, en längre stund samt utan någon som helst rädsla! Hurra för mig! Jag kan hoppa igenom...om än inte så vackert och graciöst så kan jag. Jag kan halvt-om-halvt hoppa tillbaka...när jag orkar..men jag har tekniken så jag övar så fort orken är där. Jag klarar av, även om det blir fler än nio andetag att SJÄLV rulla runt i Gaba Pindasana. Fast jag får fortfarande otäcka blåmärken på armarna vid armbågen...hm...inte vackert men vad gör man....Ja, jag skulle kunna göra listan lång över vad jag kan göra idag jämfört med för ett år sedan....trots detta är jag så ivrig att få utvecklas mer...hm tålamod var det ja!

Namaste! 

Idag har jag varit på yogamudra och tränat hela första serien för Peter. Det gick rätt så bra. Jag festade igår så jag kom väldigt sent i säng men jag drack inte speciellt mycket alkohol så jag mådde fint i morse förutom att jag var väldigt trött, vilket jag kände av i kroppen.

Det var en bra Mysoreklass i övrigt. Vi var bara 7 stycken i klassen, vilket gjorde att Peter hade gått om tid att assistera samtliga. 

Marichyasana D är tuff för mig och jag förstår inte hur jag ska öva på den när jag tränar ensam hemma. Jag måste undersöka detta närmare… Enligt Paul får man inte gå vidare i första serien för man klarar denna asana men jag tycker inte den ska hindra utövandet av hela serien för den är otroligt svår för att finnas med i första serien, vilket flertalet andra yogalärare har uttryckt det. Jag kämpar vidare! Snart kommer jag att fixa den!  

Jag måste också reflektera över Supta Kurmasana, t.ex. undrar jag hur aktiva benen ska vara i denna ställning. Jag får ofta spänningar längs med höger höft och utmed höger lår. Oftast när jag slappnar av försvinner dessa spänningar men ska benen vara avslappande eller aktiva? Det är frågan. Jag får återkomma på denna punkt.

I Supta Padangusthasana höll Peter fast det liggande benet så att jag fick verkligen jobba med att sträcka ut musklerna i höften. Det var riktigt skönt! Jag önskar jag fick assistans i denna oftare för det är så väldigt lätt att höften åker upp och lutar mot det sidoutsträckta benet.

 I övrigt jobbar jag mycket med Marichyasana A-D så att jag kommer djupare i dessa och kan öppna höften mer, vilket kommer självfallet hjälpa mig i Supta Kurmasana.

Peter och Bodils Sixten fyllde 1 år idag så vi blev bjudna på dansk tårta efter klassen! Mmmmm!

Namaste!

Workshopen med Paul blev trots allt en besvikelse. Jag hade nog, även om jag inte trodde det, förväntat mig en helg liknande den som Darby respektive Kino höll i. Det vill säga mera fysisk teknik-klass där jag skulle få en chans att fördjupa mig i de olika asanas varvat med filosofidiskussioner. 

Tyvärr höll han i föreläsningar som varade i fyra timmar både på lördagen och på söndagen. Vem orkar hålla sig alert under så många timmar? Inte jag. Jag behöver få varva prat med att fysisk få prova på. Vi lär ju trots allt på olika sätt. Vissa genom att läsa, vissa genom att lyssna, vissa genom att göra och vissa genom en blandning av alla tre. Så det hade ju varit klokt, tycker jag, att varva olika undervisningssätt under eftermiddagen. Ja, ja jag fick en del aha-upplevelser ändå och i synnerhet vad gäller uddiyana bandha och ujjayi andningen.

Han gick också igenom vad yogaträning handlar om enligt honom. Hans svar var att det är att få fröet inom sig att växa och öka i energi. Yogaträningen hjälper dig bli av med det som blockerar din energi och därmed frigöra energin (att hålla sig i god kondition och hälsosam kan man göra på andra sätt). Yogan ger således mer och hjälper till att få en ”clear and good direction internally” som Paul uttryckte det.

Namaste!

Något jag har reflekterat över på senare tid är att jag dricker allt mindre alkohol. Detta är ju fantastiskt bra och bara positivt! Det är som min kropp säger ”nej tack jag är nöjd” utan att jag medvetet tänker på detta. Antagligen påverkar min regelbundna yogaträning så pass mycket att den säger ifrån vad som är bra och mindre bra att stoppa i sig. Naturen är fantastisk!

Namaste!