Det trodde jag...
...inte att jag skulle hinna göra lite yoga såhär på morgonen! En härlig fredagspresent till mig själv! Visst passet blev lite ofokuserat och stressat för jag vet ju aldrig när gossen kallar på mig men jag är ändå glad för jag STOD på yogamattan och jag genomförde allt fram till Navasana (skippade Mari B och D).
De stående asanas är så härlig att genomföra.
Under det gågna året som har mitt fokus i ashtangayogan gått från att vilja klara mer och mer till att njuta där jag är just nu. Jag har fått ta flera steg tillbaka tack vare graviditeten vilket gjort att jag upptäckt nya spännande känslor med de olika asanas, yogan och mig själv.
Jag känner inga måsten. Visst blir jag frustrerad i mellanåt att Marichyasanas "bråkar" med mig men tja det är väl meningen att jag ska lära mig något av dessa asanas. Tålmod, nja, snarare att inte ge upp.
Min graviditet och tiden nu efter förlossningen har lärt mig att utforska det jag har framför mig och inte försöka sträcka mig efter gräset som verkar grönare på andra sidan. Nog är det väl det som yogan ändå vill lära oss? Att vara mer närvarande i nuet? Njuta här och nu. Acceptera det vi har och är, utan för den delen bli lata eller inte göra vårt yttersta.
Jag har som mål att klara av 4 yogapass i veckan. Två av dessa vill jag vara ensam i lugn och ro och två av dessa kan jag göra med ett öga på gossen (optimalt vore om åtminstonde 1 av dessa pass var i en yogashala). Detta borde inte vara omöjligt att klara av! Denna veckan har 2 pass blivit av klarade.
Eftersom jag tränar oregelbundet och ej 6 gånger i veckan tänker jag inte ge mig själv ledigt när det är nymåne och fullmåne. Inte heller få lördag bli en "helig" ledig dag.
Postiiva med dagens pass: Jag känner en lättnad och befrielse över skulderbladen och axlarna. Att bära på lillprinsen och amma sliter på detta parti, tyvärr.
Namaste!
De stående asanas är så härlig att genomföra.
Under det gågna året som har mitt fokus i ashtangayogan gått från att vilja klara mer och mer till att njuta där jag är just nu. Jag har fått ta flera steg tillbaka tack vare graviditeten vilket gjort att jag upptäckt nya spännande känslor med de olika asanas, yogan och mig själv.
Jag känner inga måsten. Visst blir jag frustrerad i mellanåt att Marichyasanas "bråkar" med mig men tja det är väl meningen att jag ska lära mig något av dessa asanas. Tålmod, nja, snarare att inte ge upp.
Min graviditet och tiden nu efter förlossningen har lärt mig att utforska det jag har framför mig och inte försöka sträcka mig efter gräset som verkar grönare på andra sidan. Nog är det väl det som yogan ändå vill lära oss? Att vara mer närvarande i nuet? Njuta här och nu. Acceptera det vi har och är, utan för den delen bli lata eller inte göra vårt yttersta.
Jag har som mål att klara av 4 yogapass i veckan. Två av dessa vill jag vara ensam i lugn och ro och två av dessa kan jag göra med ett öga på gossen (optimalt vore om åtminstonde 1 av dessa pass var i en yogashala). Detta borde inte vara omöjligt att klara av! Denna veckan har 2 pass blivit av klarade.
Eftersom jag tränar oregelbundet och ej 6 gånger i veckan tänker jag inte ge mig själv ledigt när det är nymåne och fullmåne. Inte heller få lördag bli en "helig" ledig dag.
Postiiva med dagens pass: Jag känner en lättnad och befrielse över skulderbladen och axlarna. Att bära på lillprinsen och amma sliter på detta parti, tyvärr.
Namaste!
Kommentarer
Trackback
