Vann över min trötthet

Idag blev jag lite nedstämd precis innan yogapasset då M annonserade att hon ska flytta till en annan stad i Sverige. Det är så otroligt fantastiskt härligt att kunna åka hem till henne en morgon i veckan där vi, M, B och jag, tränar tillsammans. Det känns bättre nu men ibland är det jobbigt att hantera förändring, om än så liten. Men för mig är detta stort, just i detta ögonblick i alla fall, för jag har varit så glad och lycklig för att jag äntligen (efter flera år) funnit en liten ashtanga community i Lund/Malmö. 

Oh well, jag är glad för tiden som har varit och tiden som återstår med M. Jag ska försöka lära mig så mycket som möjligt av henne tills det är dags för henne att färdas mot nya äventyr. B och jag ska nog fen bra morgonträningar ihop framöver.

Jag hade ett samtal med B ikväll om min yoga. Det märks tydligt att jag är totalt okoncentrerad när jag kommer till de sittande asanas. Men jag känner mig så otroligt trött och omotiverad och vill bara därifrån. Ja, jag vet, helt fel inställning men jag tror det är en fas som jag är i just nu och som jag bara måste kämpa mig igenom. Det kommer att släppa en dag. Glädjande är att de stående asanas flyter helt obehindrat fram (d.v.s. jag kan fokusera på här och nu när jag genomför dem)!

I morse fick jag verkligen KÄMPA för att komma upp. Jag hade ingen som helst lust. Men upp och iväg kom jag! Yogapasset blev segt och långsamt efter de stående. Glömde sirsasana igen för jag att antaligen vill bli klar så fort som möjligt. 

Samtidigt tycker jag ju det är väldigt skönt och givande att göra min yoga. Så mitt trötthet och omotiviation går liksom inte ihop med att jag blir glad av yogan...

Oh, det löser sig...

Skam den som ger sig!

Namaste!  

P.S Imorgon ska jag få massage! Jippi!


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0