Fantastiska pass
Veckan har rusat fram och jag har varit helt slut varje kväll!
Förutom söndagens fantastiskt härliga pass i Köpenhamn har det blivit två morgonpass hemma hos M - tisdag och torsdag.
Både hon och jag tycker dessa morgonstunder är guldvärda. M ger mig fenomenal assistans i de asanas jag behöver mest hjälp i. Jag ger självfallet henne assistans i de asanas hon kämpar med just nu (exempelvis Supta Vajrasana och Eka Pada Sirsasana) samt vi tycker väl alla om att få en liten extra push i Paschimottanasana eller för den delen i Prasarita Padottanasana C...
Det har inte varit speciellt stressigt på jobbet (jag har bestämt mig för att försöka lägga mindre personlig energi på arbetsuppgifterna) samt att jag har kommit i säng i vettig tid (somnar så fort huvudet läggs på kudden...), vilket inneburit att jag inte har varit så trött under yogapassen på morgonen. Det vill säga jag har inte varit helt död när jag kommit till de sittande asanas (hurra!). Dock, måste jag fortfarande kämpa med att hålla tankarna på ett ställe - här och nu - fokus på yogapasset och inget annat. Detta är verkligen en utmaning för mig. Men jag antar att det är så för de flesta.
Ju mer jag tränar och ju mer regelbundenhet jag får i min yogaträning desto mer vän blir jag med min yoga. Jag antar att det är Gurujis devis..."do you practice and all is coming"....
Asanas..
Som jag nämnde innan ger M mig suverän assistans speciellt i Supta Kurmasana. Igår fick jag en sådan intensiv assistans och stretch i supta kurmasana att jag kände mig helt färdig efteråt. Beslöt mig därför att avbryta passet där och låta kroppen hämta sig. Ett steg i taget...inte stressa...
I tisdags fick jag förutom Supta Kurmasana en jättebra assistans i Supta Padagunsthasana och Supta Parsvasahita! Nice....
En häftig insikt jag kom fram till härom dagen var att jag kan sitta i Triang Mukha Eka Pada Paschimottanasana utan att behöva ta stöd av ena armen för att undvika att ramla på sidan. Jag minns när min första yogalärarinna i London sa att hon hade fått ta stöd med ena handen i denna asana i flera år innan hon klarade den. Wow tänkte jag då, jag kommer alltså att klara denna asana någon gång i framtiden. Därefter har jag aldrig lagt så mycket energi på just denna asana utan gjort den med hjälp av min hand som stöd. Och så helt plötsligt, inser jag, att jag kan sitta i denna asna utan något extra stöd från ena handen. Wow! Lärarinna hade rätt. En dag går det bara! Bandhas, bandhas, bandhas säger jag bara (och självklart lite grann att musklerna har stretchats ut men annars är det bandhas, bandhas och åter bandhas).
Namaste!
Förutom söndagens fantastiskt härliga pass i Köpenhamn har det blivit två morgonpass hemma hos M - tisdag och torsdag.
Både hon och jag tycker dessa morgonstunder är guldvärda. M ger mig fenomenal assistans i de asanas jag behöver mest hjälp i. Jag ger självfallet henne assistans i de asanas hon kämpar med just nu (exempelvis Supta Vajrasana och Eka Pada Sirsasana) samt vi tycker väl alla om att få en liten extra push i Paschimottanasana eller för den delen i Prasarita Padottanasana C...
Det har inte varit speciellt stressigt på jobbet (jag har bestämt mig för att försöka lägga mindre personlig energi på arbetsuppgifterna) samt att jag har kommit i säng i vettig tid (somnar så fort huvudet läggs på kudden...), vilket inneburit att jag inte har varit så trött under yogapassen på morgonen. Det vill säga jag har inte varit helt död när jag kommit till de sittande asanas (hurra!). Dock, måste jag fortfarande kämpa med att hålla tankarna på ett ställe - här och nu - fokus på yogapasset och inget annat. Detta är verkligen en utmaning för mig. Men jag antar att det är så för de flesta.
Ju mer jag tränar och ju mer regelbundenhet jag får i min yogaträning desto mer vän blir jag med min yoga. Jag antar att det är Gurujis devis..."do you practice and all is coming"....
Asanas..
Som jag nämnde innan ger M mig suverän assistans speciellt i Supta Kurmasana. Igår fick jag en sådan intensiv assistans och stretch i supta kurmasana att jag kände mig helt färdig efteråt. Beslöt mig därför att avbryta passet där och låta kroppen hämta sig. Ett steg i taget...inte stressa...
I tisdags fick jag förutom Supta Kurmasana en jättebra assistans i Supta Padagunsthasana och Supta Parsvasahita! Nice....
En häftig insikt jag kom fram till härom dagen var att jag kan sitta i Triang Mukha Eka Pada Paschimottanasana utan att behöva ta stöd av ena armen för att undvika att ramla på sidan. Jag minns när min första yogalärarinna i London sa att hon hade fått ta stöd med ena handen i denna asana i flera år innan hon klarade den. Wow tänkte jag då, jag kommer alltså att klara denna asana någon gång i framtiden. Därefter har jag aldrig lagt så mycket energi på just denna asana utan gjort den med hjälp av min hand som stöd. Och så helt plötsligt, inser jag, att jag kan sitta i denna asna utan något extra stöd från ena handen. Wow! Lärarinna hade rätt. En dag går det bara! Bandhas, bandhas, bandhas säger jag bara (och självklart lite grann att musklerna har stretchats ut men annars är det bandhas, bandhas och åter bandhas).
Namaste!
Kommentarer
Trackback
