Yogapass # 22
Det är tur jag inte ger upp!
I morse kom en ond tanke in i huvudet när väckarklockan ringde och M (min man) fick säga till mig att stänga av väckarklockan (jag hörde inte klockan). Den onda tanken var att "jag struntar i det här med yoga". Varför plåga (=stiga upp tidigt) mig så? Varför? Tanken känns igen!
Några minuter senare var jag dock uppe och kände mig faktiskt pigg. Jag körde till yogapasset som jag har varje måndags morgon med B.
Passet flöt på bra.
Jag har dock noterat flera gånger att jag har svårt att använda mig av dristhi. Jag tenderar att blunda alternativt titta på fötterna. Fast det är väl bättre att ha en fokuseringspunkt än att flacka en massa med blicken?
Jag ska nog ändå försöka fokusera mer på att använda dristhi.
Jag glädjer mig åt mina bakåtböjningar för det är otroligt skönt att få sträcka ut framsidan av kroppen.
Jag hoppade bakåt från sittande och framåt till sittande i samtliga vinyasas (med undantag för ett par stycken). Jag börjar få till styrkan och jag blev faktiskt inte trött under passet som jag vanligtvis blir när jag verkligen övar på att hoppa fram och bakåt till sittande i vinyasan.
Så efter ett sådant bra pass är det skönt att inse att det är tur jag inte ger upp! Kroppen kändes helt ny och stark! Det är bra att jag får lite inspiration av B. Det blir lite segt att träna helt själv varje dag.
Så igår bestämde jag mig för att jag ska åka till Köpenhamn imorgon kväll och träna mysore hos Yogamudra. Men efter dagens snöoväder (i södra Sverige har vi redan blivit påminda om våren som komma skall och vill inte precis ha någon snö) kom jag på andra tankar. Vill inte ut på vägarna i onödan och utmana ödet. Jag får kolla väderleksrapporten ikväll....
Jag tror dock det är helt naturligt att inspiraitonen till yogan går upp och ner som precis allting annat i livet. Då gäller det bara att trampa sig igenom det "träliga" för att komma vidare i sin utveckling. Det är nyttig övning för mig = att jag ska inte ge upp så lätt = att inse att det är ok att känna sig seg och mindre inspirerad i mellanåt så länge jag inte ger upp!
Namaste!
I morse kom en ond tanke in i huvudet när väckarklockan ringde och M (min man) fick säga till mig att stänga av väckarklockan (jag hörde inte klockan). Den onda tanken var att "jag struntar i det här med yoga". Varför plåga (=stiga upp tidigt) mig så? Varför? Tanken känns igen!
Några minuter senare var jag dock uppe och kände mig faktiskt pigg. Jag körde till yogapasset som jag har varje måndags morgon med B.
Passet flöt på bra.
Jag har dock noterat flera gånger att jag har svårt att använda mig av dristhi. Jag tenderar att blunda alternativt titta på fötterna. Fast det är väl bättre att ha en fokuseringspunkt än att flacka en massa med blicken?
Jag ska nog ändå försöka fokusera mer på att använda dristhi.
Jag glädjer mig åt mina bakåtböjningar för det är otroligt skönt att få sträcka ut framsidan av kroppen.
Jag hoppade bakåt från sittande och framåt till sittande i samtliga vinyasas (med undantag för ett par stycken). Jag börjar få till styrkan och jag blev faktiskt inte trött under passet som jag vanligtvis blir när jag verkligen övar på att hoppa fram och bakåt till sittande i vinyasan.
Så efter ett sådant bra pass är det skönt att inse att det är tur jag inte ger upp! Kroppen kändes helt ny och stark! Det är bra att jag får lite inspiration av B. Det blir lite segt att träna helt själv varje dag.
Så igår bestämde jag mig för att jag ska åka till Köpenhamn imorgon kväll och träna mysore hos Yogamudra. Men efter dagens snöoväder (i södra Sverige har vi redan blivit påminda om våren som komma skall och vill inte precis ha någon snö) kom jag på andra tankar. Vill inte ut på vägarna i onödan och utmana ödet. Jag får kolla väderleksrapporten ikväll....
Jag tror dock det är helt naturligt att inspiraitonen till yogan går upp och ner som precis allting annat i livet. Då gäller det bara att trampa sig igenom det "träliga" för att komma vidare i sin utveckling. Det är nyttig övning för mig = att jag ska inte ge upp så lätt = att inse att det är ok att känna sig seg och mindre inspirerad i mellanåt så länge jag inte ger upp!
Namaste!
Kommentarer
Trackback
