Yogapass # 4
Wooohouuu! Så kände jag mig efter dagens pass! Det var ett bra pass! Yes!
Min vän S påminde mig härom dagen om att Astanga Yoge Skole i Köpenhamn har öppnat igen efter juluppehållet. Eftersom tanken var att jag skulle vara ledig från jobbet idag så kom jag ju på att jag kan ju faktiskt åka över till Köpenhamn och deltaga på en Mysoreklass på morgonen.
Jag var inne i shalan runt 06:40. Då var vi ca fem personer. Därefter droppade det in folk i en jämn ström fram till strax efter klockan 7.
Min andning idag var kort och okoncentrerad.
Även idag kändes kroppen tungt. Jag vet faktiskt inte varför.
Det märks att jag tränar de stående mer än de sittande. Det är stor skillnad. Jag är mycket mer stabil, starkare och tryggare i de stående än sittande. Märktes extra tydligt idag.
Jag fick hjälp i Supta Kurmasana och det var skönt. För ett årsedan när jag började göra denna ställning "på riktigt" och fick hjälp av bland annat Lino kände jag ofta panik i den. Klosterfobi känsla. Utöver det fick jag ont i en liten bröstmuskel, vilket självklart inte gjorde denna asana mer tilltalande.
Idag, ca ett år senare, börjar jag se tjusningen med Supta Kurmasana även om jag har en bit kvar innan jag klarar av den själv.
I januari förra året sa jag till Lino att jag hatar Gaba Pindasana för den gjorde så ont. Ont i armarna och jag fick stora, stora blåmärken på armbågarna (bör noteras att jag har väldigt lätt för att få blåmärken). Han bara skrattade till svars och hjälpte att dra igenom mina armar. Nu får jag igenom armarna själv med hjälp av vatten som jag sprutar på armarna och benen innan (ok, armarna är inte fullt igenom men en bra bit) och jag kan rulla runt själv.
Aha! Alltså framsteg i min yogaträning!
Rädsla är min största fiende, vilket jag har skrivit om tidigare. Visst min kropp har sina begräsningar, vilket kan utmana mitt tålamod men trots det är det rädslan som begränsar mig. Det tog till exempel lång tid för mig att lära mig Sirsasana.
Nu är det fram för allt mina bakåtböjningar som blir begränsade av min rädsla. Jag övade ordentligt på bakåtböjningarna idag, tack vare Susanna, och det går framåt. Men hemma är det lätt att smita undan att öva.
Vad är jag rädd för?
Vad är det värsta som kan hända? Tja, att jag slår i huvudet om jag ramlar. Ramlar jag inte så kanske (observera kanske) det gör ont i armarna och ryggen. Är det allt? Nja, sen är det ju jobbigt att behöva anstränga sig men som kloka människor brukar säga:
Man får inget om man inte gör jobbet själv.
Så det så. Det finns helt enkelt inga snabba lösningar.
Efter yogapasset körde jag till jobbet och jobbade i full fram till lunch fart tack vare all energin från yogan!
Namaste!
Min vän S påminde mig härom dagen om att Astanga Yoge Skole i Köpenhamn har öppnat igen efter juluppehållet. Eftersom tanken var att jag skulle vara ledig från jobbet idag så kom jag ju på att jag kan ju faktiskt åka över till Köpenhamn och deltaga på en Mysoreklass på morgonen.
Jag var inne i shalan runt 06:40. Då var vi ca fem personer. Därefter droppade det in folk i en jämn ström fram till strax efter klockan 7.
Min andning idag var kort och okoncentrerad.
Även idag kändes kroppen tungt. Jag vet faktiskt inte varför.
Det märks att jag tränar de stående mer än de sittande. Det är stor skillnad. Jag är mycket mer stabil, starkare och tryggare i de stående än sittande. Märktes extra tydligt idag.
Jag fick hjälp i Supta Kurmasana och det var skönt. För ett årsedan när jag började göra denna ställning "på riktigt" och fick hjälp av bland annat Lino kände jag ofta panik i den. Klosterfobi känsla. Utöver det fick jag ont i en liten bröstmuskel, vilket självklart inte gjorde denna asana mer tilltalande.
Idag, ca ett år senare, börjar jag se tjusningen med Supta Kurmasana även om jag har en bit kvar innan jag klarar av den själv.
I januari förra året sa jag till Lino att jag hatar Gaba Pindasana för den gjorde så ont. Ont i armarna och jag fick stora, stora blåmärken på armbågarna (bör noteras att jag har väldigt lätt för att få blåmärken). Han bara skrattade till svars och hjälpte att dra igenom mina armar. Nu får jag igenom armarna själv med hjälp av vatten som jag sprutar på armarna och benen innan (ok, armarna är inte fullt igenom men en bra bit) och jag kan rulla runt själv.
Aha! Alltså framsteg i min yogaträning!
Rädsla är min största fiende, vilket jag har skrivit om tidigare. Visst min kropp har sina begräsningar, vilket kan utmana mitt tålamod men trots det är det rädslan som begränsar mig. Det tog till exempel lång tid för mig att lära mig Sirsasana.
Nu är det fram för allt mina bakåtböjningar som blir begränsade av min rädsla. Jag övade ordentligt på bakåtböjningarna idag, tack vare Susanna, och det går framåt. Men hemma är det lätt att smita undan att öva.
Vad är jag rädd för?
Vad är det värsta som kan hända? Tja, att jag slår i huvudet om jag ramlar. Ramlar jag inte så kanske (observera kanske) det gör ont i armarna och ryggen. Är det allt? Nja, sen är det ju jobbigt att behöva anstränga sig men som kloka människor brukar säga:
Man får inget om man inte gör jobbet själv.
Så det så. Det finns helt enkelt inga snabba lösningar.
Efter yogapasset körde jag till jobbet och jobbade i full fram till lunch fart tack vare all energin från yogan!
Namaste!
Kommentarer
Trackback
