YOGINI

Varje dag denna veckan har jag ställt alarmklockan på ringning. Men igår kväll tog det verkligen emot. Allt jag önskade mig var att få en sovmorgon. 

Egentligen var nog huvudanledningen till att det tog emot att jag och pojkvännen hade bestämt att vi skulle gå på Tivoli efter min träning och således skulle jag komma hem senare och kanske inte hinna få min eftermiddags vila. 

Pojkvännen och jag beslutade därför igår kväll att känna efter hur vi kände oss när vi vaknade på morgonen. 

När klockan ringde var vi ändå rätt så utsövda så det var bara att upp och hoppa. 

Det var full fart inne i shalan när jag kom dit. Ca 25 stycken var redan igång med sina solhälsningar. Jag hann med en solhälsning innan vi alla ställde oss i samastihi och sjöng inledningsmantrat tillsammans. 

Det är vackert och mäktigt när en hel sal sjunger inledningsmantrat tillsammans. Jag gillar också att höra ljudet OM när många stämmor hörs på en gång. Det blir en mäktig vibration i salen och kroppen! 

Jag blev besviken ett antal gånger under passet idag. Besviken över min placering i shalan (jag stod jättetrångt, min rad var den enda raden med en extra person på…), besviken att ingen ”puschade” på mig i Adho Mukha Svanasana, besviken över att jag fick jättedålig hjälp i Supta Kurmasana. 

Besvikelsen blir liksom större när jag åker hela vägen till från Malmö till Köpenhamn samt att jag kan endast träna för Susanna och Jens en gång i månaden.

Dessutom kändes hela mitt pass slarvigt idag, vilket också gjorde mig besviken. Besvikelsen baserades på att nu när jag äntligen kommer till Astanga Skole måste jag verkligen göra mitt yttersta. Koncentrera mig och jobba extra i varje asana. 

Men gu’va jag svettades genom hela passet. Det var länge sedan jag svettades så rejält. Det blev en ordentlig utresning av inre systemet.

Susanna kämpade med mig med mina bakåtböjningar från stående. Dessa känns lika omöjliga just nu för mig som Marichyasana D. Susanna sa, precis som min pojkvän brukar säga när han assisterar mig, att det är bara att böja mer på knäna! Ja, men om det tar emot då? Om det känns som mina ben är gjorda av stål som inte går att böja på? Vad ska jag då göra? Svaret? Öva såklart… 

När jag kom hem (det blev inget Tivoli p.g.a. andra orsaker) funderade jag över passet och kom fram till att jag inte ska bry mig så mycket över hur varje enskilt pass går. 

Jag ska försöka sluta bli så besviken på mig själv och över situationen. Ta det för vad det är helt enkelt och göra det bästa av det. 

Jag menar, hade jag inte åkt till Köpenhamn, hade mitt yogapass inte blivit till hälften så intensivt hemma. Jag hade förmodligen hoppat över mina bakåtböjningsövningar eftersom jag tycker de är så jobbiga (idag var så trött när jag gjorde Urdvha Dhanurasana att jag ville bara börja gråta och då är det bra att ha Susanna som är lärare och pushar på bra). 

Jag måste se på min yoga över en längre period. Till exempel jämfört med ett år sedan har jag idag kommit jättelångt i min yogaträning och det ju det som räknas. Inte varje enskilt yogapass.


Namaste!